ISLANDSHÄSTEN

”Gudarnas häst” enligt islänningarna

HISTORIA OCH EGENSKAPER

Kolonisationen av Island ägde rum mellan ca. 860 och 935 e. Kr., och kolonisatörerna hade också sina hästar med sig i de öppna långskeppen.
De första invandrarna påstås ha varit två norska hövdingar, Ingólfur och Leifur, och efter dem kom människor från dom skotska öarna, Irland och Isle of Man. Häststammar från dessa öar utgjorde grunden till den isländska hästen. En gång vördades som en gud av nybyggarna på Island. Den ansågs vara en symbol för fruktbarhet, och vid bloten offrades en vit häst.
De isländska sagorna är fulla av berättelser i vilka hästarna intar en framskjuten plats. Det finns exempelvis många skildringar av blodiga strider mellan hingstar i litteraturen från perioden 930-1262.

Experterna skiljer mellan fyra typer av islandshäst. Det finns t ex djur som avlats speciellt för klövjebruk och körning. Deras utseende skiljer sig påtagligt från de bästa riddjurens. Vidare fanns det en gång hjordar som föddes upp uteslutande för att producera kött, och hästkött var under lång tid stapelvara i ett land där det inte gick att hålla nötboskap på grund av klimatet. Den mest kända typen kallas Flaxafloi och föddes upp i de sydvästra delarna av ön, som får den största mängden nederbörd.
Isländskan har inte mindre än 15 olika grundord för hästens färger och färgkombinationer. En del stuterier specialiserar sig på en viss färg. Selektiv avel började praktiseras i den mest kända uppfödarregionen skagafjödur på norra Island år 1879.

Uppfödarna utgick till största delen från kvalitet på de fem gångarter som är så typiska för islandshästen.

Dessa är skritt (fengangur), främst använd av klövjedjur, trav (brokk), använd vi svårare terräng, snabb galopp(stökk), samt de mycket gamla gångarterna passgång (skeid) och tölt. Passgång är en snabb och bekväm gångart, under tävlingar byter hästarna till skeid efter 50 m i full galopp.
Tölt är en fyrtaktig gångart som är mycket bekväm för ryttaren, den används på vägar och slät mark. I tölt kan hästen öka farten från skritt till hög hastighet i tölten.

Även om islandshästenbara möter 1,37 m över manken och kan vara så låg som 1,30 m kallas den aldrig för ponny. Trots sin litenhet är denna häst enormt stark. Huvudet är ofta tungt och kroppen kompakt. Rasen är mycket snabb och säker på foten. En islandshäst kan i god fart bära en vuxen man utan att bli trött. Därtill är den lättfödd.
De hästar som får ströva fritt – och sådana finns det fortfarande en hel del av – får inget fodertillskott, med undantag av en och annan av de mycket närande sillar som det finns gott om i havet utanför Island.

Tölt är en av de egenskaper som gjort islandshästen känd. Gångarten har också blivit kallad ”gudarnas gåva” eftersom tölt är mycket bekväm för ryttaren. Man kan utan överdriftsäga att tölten är islandshästens viktigaste gångart. Tölt är en fyrtaktig gångart utan sväv. Fotförflyttningen är som i skritt. I tölt har hästen en ”eftergiven rygg”, dvs att hästen bryter spänningsbågen i muskulaturen på tre ställen: i nacken, bakom manken, och i ländpartiet. Hästen kan därför röra sig utan utan att ryggen får så stora svängningar. På grund av dett är tölten en mycket bekväm gångart för ryttaren. I alla tempon önskar man att hästen går med rest hals, hög frambensaktion och smidighet i kroppen. Hästen skall dansa i tölten och hela tiden sätta bakbenen väl under sig.